Inledning och lägesbild
NPO Psykisk hälsa verkar för en kunskapsbaserad, jämlik och sammanhållen vård, omsorg och stödinsatser som stärker psykisk hälsa genom hela livsloppet. Området spänner från hälsofrämjande och förebyggande insatser till specialiserad vård och omfattar såväl barn och unga som vuxna och äldre. Gemensamt för våra prioriterade insatsområden, däribland adhd och autism, depression och ångestsyndrom, schizofreni, självskadebeteende, ätstörningar, suicidprevention samt skadligt bruk och beroende, är strävan att minska omotiverade skillnader och säkerställa att varje individ får tillgång till rätt insatser i rätt tid.
Behovet av detta arbete kan knappast överskattas. Psykisk ohälsa medför inte bara ett omfattande mänskligt lidande utan också betydande konsekvenser för utbildning, arbetsförmåga, social delaktighet och fysisk hälsa.
Psykisk ohälsa medför betydande samhällsekonomiska kostnader och utgör en av vår tids stora folkhälso- och välfärdsutmaningar.
Socialstyrelsens aktuella uppföljning av insatser för personer med adhd och autism illustrerar flera av de utmaningar som återkommer inom hela området psykisk hälsa. Fortsatta skillnader mellan regioner, kommuner och verksamheter påverkar människors möjligheter till hälsa, utbildning, självständighet och delaktighet. Resultaten understryker vikten av fortsatt nationell samverkan, kunskapsutveckling och systematisk uppföljning för att säkerställa en jämlik vård och ett jämlikt stöd i hela landet.
Bjarne Olinder och Sophia Eberhard, ordförande NPO Psykisk Hälsa
Adhd och autism
Inledning och lägesbild
I Sverige har antalet personer med diagnoserna adhd eller autism ökat under de senaste tio åren. Symtomen på adhd eller autism har dock inte blivit vanligare i befolkningen som helhet men diagnoskriterierna har delvis breddats så att fler individer omfattas. Ökningen kan också bero på att kunskap och medvetenhet, både i hälso- och sjukvården, i skolan och hos allmänheten, blivit större. Samtidigt är det möjligt att både överdiagnostik och underdiagnostik förekommer.
Om tillstånden
Adhd innebär ett ihållande mönster av ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet som stör eller försämrar funktionsförmågan i vardagen. Förekomsten beräknas till 5-7 procent hos barn och omkring 3 procent hos vuxna världen över.
Autism innebär tydliga och varaktiga svårigheter inom två områden, att förstå och delta i socialt samspel och ömsesidig kommunikation, och att vara flexibel och varierad i sina beteenden, intressen och tankemönster. Omkring 2 procent av alla barn och vuxna har autism.
Adhd och autism kan visa sig på olika sätt i olika delar av livet, och svårigheterna kan variera mycket mellan olika personer. I ett livsperspektiv kan adhd och autism leda till misslyckad skolgång, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, stödbehov i vardagslivet, sociala svårigheter och psykisk och somatisk ohälsa. Hur hindrande funktionsnedsättningen blir för en enskild person beror på den omgivande miljön och dess krav, och på vilket stöd personen får.
Vård och stöd vid adhd och autism utgörs av insatser från flera aktörer och ges av olika professioner. Utöver diagnostik och behandling via sjukvården behövs ofta stöd i hemmiljön, förskolan, skolan och arbetslivet.
Nationella riktlinjer och vård- och insatsprogram
Socialstyrelsen publicerade 2022, samt i uppdaterad version 2024, nationella riktlinjer för adhd och autism. För att åstadkomma mer jämlika insatser, vård och stöd har NPO psykisk hälsa utvecklat kunskapsstöd i form av vård- och insatsprogram (VIP) för adhd respektive autism. VIP tillgängliggör innehållet i nationella riktlinjer och andra kunskapsstöd på en gemensam webbplats för personal i primärvård, specialiserad vård, skola och socialtjänst. Syftet är att insatser ska ges utifrån en helhetssyn på individens behov och på ett likvärdigt sätt i hela landet.
Vård och stöd vid adhd och autism har utvärderats av Socialstyrelsen
Socialstyrelsen publicerade i mars 2026 en utvärdering av vården vid adhd och autism utifrån de nationella riktlinjerna. Syftet har varit att undersöka hur väl vården, inklusive elevhälsan, och socialtjänsten följer dessa riktlinjer och att belysa skillnader i kvalitet och tillgång till insatser.
Utvärderingen visar att det finns utmaningar inom flera områden. Det kvarstår stora skillnader mellan regioner och kommuner, mellan områden med varierande socioekonomiska förutsättningar och mellan olika verksamheter. Skillnaderna får påtagliga konsekvenser för individen, framför allt när det gäller utbildning, självständighet, hälsa och möjligheten till delaktighet i samhället. När det gäller tidiga insatser ses ett tydligt gap, det är fortsatt så att både barn och vuxna behöver invänta en diagnos för att få stöd, trots att behoven är uppenbara.
Tillgång till data
Det finns i dagsläget inget nationellt kvalitetsregister för uppföljning av vården vid adhd eller autism. Vård, skola och socialtjänst har inkompatibla system för uppföljning vilket gör det svårt att få en samlad bild av insatser som ges av olika huvudmän.
För uppföljning av nationella riktlinjer och vård- och insatsprogrammen för adhd och autism har indikatorer för uppföljning tagits fram. Tre kvalitetsindikatorer i vård- och insatsprogrammen för adhd och autism är breda resultatmått och har ingått i Socialstyrelsens utvärdering: Andel personer med adhd eller autism som fullföljt grundskolan och blivit behöriga för gymnasiestudier; andel som har egen försörjning eller studerar och andelen som varit sjukskrivna. Data för dessa indikatorer har hämtats från Socialstyrelsen varav de två första redovisas här. Därutöver redovisas ett urval av de övriga resultat som framkommit i Socialstyrelsens utvärdering av vården vid adhd och autism.
Tillgång till tidiga insatser i skolan vid adhd
Cirka 35 procent av elever i åldern 6–18 år som erhåller stödinsatser i skolan får dessa innan en adhd-diagnos har fastställts. Andelen varierar mellan regioner, med skillnader på upp till 20 procentenheter mellan den region som uppvisar högst respektive lägst nivå. Vidare är det vanligare att elever i områden med större socioekonomiska utmaningar erhåller stöd före diagnos, jämfört med elever i områden med mer gynnsamma socioekonomiska förutsättningar.
Tillgång till tidiga insatser i skolan vid autism
För elever med autism visar resultaten en liknande utveckling som för elever med adhd. Fram till 2018 ökade andelen som fick insatser före diagnos, varefter nivån har stabiliserats. Ökningen uppgår till knappt 20 procentenheter, men utgår från relativt låga nivåer. Samtidigt förekommer betydande regionala variationer, med skillnader på upp till 30 procentenheter mellan regioner med högst respektive lägst andel insatser före diagnos. I områden som präglas av socioekonomiska utmaningar är det dessutom en lägre andel elever med autism som får stöd från skolan före diagnos, vilket skiljer sig från hur det ser ut för elever med adhd.
Skolprestationer hos ungdomar med adhd
Jämfört med elever i stort, där cirka 83–84 procent uppnår behörighet till yrkesprogram, är motsvarande andel endast omkring 60 procent bland elever med adhd.
Det finns regionala skillnader där det skiljer cirka 30 procentenheter mellan den region med högst respektive lägst andel ungdomar med adhd som klarar godkända betyg för yrkesgymnasium (figur till höger).
Behörighet till gymnasiet utifrån läkemedelsbehandling vid adhd
Elever med adhd som får läkemedelsbehandling har högre andel godkända betyg än eleverna med adhd utan läkemedelsbehandling. Bland de elever med adhd som gått ut grundskolan med grundläggande behörighet till yrkesprogram på gymnasium skiljer det cirka 5 procentenheter mellan de elever som behandlades med adhd-läkemedel under sista året i grundskolan jämfört med de elever som inte behandlades med adhd-läkemedel. 2023 ökade skillnaden till 8 procentenheter (figur till vänster).
Sysselsättning
Generellt har gruppen individer med adhd respektive autism utan intellektuell funktionsnedsättning lägre grad av sysselsättning jämfört med övriga befolkningen. För åldersgruppen 25 till 34 år ligger andelen med sysselsättning på drygt 70 procent för personer med adhd jämfört med knappt 30 procent för personer med autism. Det är stora skillnader mellan adhd och autism i alla åldersgrupper.
Det skiljer 20 procentenheter mellan den region med störst andel personer med autism som har sysselsättning jämfört med den region med lägst andel sysselsatta.
Boendestöd
Boendestöd är en viktig insats för vuxna med adhd eller autism som har svårt att klara vardagen och det dagliga livet. Stödet ges av socialtjänsten och syftar till att stärka personens förmåga att hantera vardagsrutiner, planera hushållsarbete och delta i aktiviteter utanför hemmet. Boendestöd kan också öka möjligheten att delta i arbetslivet och bidra till ökad självständighet och livskvalitet. För personer med större behov kan bostad med särskild service enligt socialtjänstlagen (2025:400) eller LSS vara aktuellt. Boendestöd är en insats med hög prioritet i de nationella riktlinjerna.
Boendestöd vid adhd
Resultaten visar att knappt 10 procent av vuxna med adhd får boendestöd. Det skiljer drygt 10 procentenheter mellan den region med högst respektive lägst andel som får boendestöd (figur till höger).
Boendestöd till personer med adhd ges i större utsträckning till personer i socioekonomiskt utsatta områden. Det skiljer nästan 10 procentenheter mellan områden med stora socioekonomiska utmaningar och områden med mycket goda förutsättningar (figur nedan).
Boendestöd autism
Resultaten visar att knappt 20 procent av personer med autism får boendestöd. Det skiljer drygt 15 procentenheter mellan den region med högst respektive lägst andel som får boendestöd (figur till höger).
Boendestöd till personer med autism ges i större utsträckning till personer i socioekonomiskt utsatta områden. Det skiljer nästan 20 procentenheter mellan områden med stora socioekonomiska utmaningar och områden med mycket goda förutsättningar (figur nedan).
Läkemedelsbehandling vid adhd
Andelen personer med nydiagnostiserad adhd som hämtat ut centralstimulerande läkemedel under det första året har ökat med drygt tio procentenheter, från 64 procent 2015 till 75 procent 2023. Bland nydiagnostiserade vuxna har mellan 50 och 60 procent hämtat ut centralstimulerande läkemedel under det första året med adhd-diagnos mellan 2015 och 2023 (figur nedan).
Regionala skillnader i läkemedelsbehandling - barn
Skillnaden mellan den region med högst och lägst andel barn från 6 år som hämtat ut centralstimulantia är drygt tio procentenheter.
År 2023 var andelen flickor som hämtade ut centralstimulerande läkemedel något högre jämfört med andelen pojkar. Generellt är skillnaderna mellan könen små i de flesta regioner (figur till höger).
Regionala skillnader i läkemedelsbehandling - vuxna
Bland vuxna med nydiagnostiserad adhd som hämtat ut centralstimulerande läkemedel inom ett år skiljer det ungefär 15 procentenheter mellan den region med högst andel (drygt 80 procent) och den med lägst andel (drygt 65 procent). I flera regioner finns variationer mellan könen (figur till höger).
Socioekonomi påverkar läkemedelsanvändningen vid adhd
Resultaten visar att det finns socioekonomiska skillnader i uthämtning av centralstimulerande läkemedel bland nydiagnostiserade personer med adhd. Andelen som hämtar ut centralstimulerande läkemedel är större i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (drygt 70 procent) jämfört med områden med stora socioekonomiska utmaningar (drygt 60 procent). Skillnaden mellan områdena är nästan 15 procentenheter.
Läkemedel för adhd vid substansbrukssyndrom
En särskilt utsatt grupp är personer med både adhd och substansbrukssyndrom, där en låg andel hämtar ut läkemedel trots att behovet är stort. Detta kan försvåra återhämtning och delaktighet i samhället. Små men stabila könsskillnader finns också, där flickor och kvinnor får behandling i något högre utsträckning än pojkar och män.
Resultaten visar att mellan 27 och 45 procent av personer 13 år eller äldre, som vårdats med diagnos adhd och diagnoser relaterade till alkohol- eller narkotikamissbruk under samma tidsperiod, har hämtat ut centralstimulerande läkemedel minst två gånger inom 365 dagar efter senaste vårdtillfället. Resultaten är stabila över tid med endast små variationer. Den största andelen finns i åldersgruppen 10–17 år, där 46 procent av personer med adhd och substansbrukssyndrom behandlas med adhd-läkemedel under 2022. I åldersgruppen 18–24 år är andelen 28 procent, vilket är den lägsta bland de olika åldersgrupperna (figur nedan).
Uppföljning av pågående adhd-läkemedelsbehandling hos barn
Alla patienter med adhd som får läkemedelsbehandling ska ha regelbunden kontakt med läkare och sjuksköterska. Det är viktigt för att insatser och stöd ska vara anpassade efter individens behov och för att upptäcka förändringar eller biverkningar i tid.
Drygt hälften av barn med adhd som står på läkemedelsbehandling får uppföljning inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det är också något vanligare, 5 procentenheter, att uppföljningen utförs av annan personal än läkare, exempelvis sjuksköterskor (figur till höger).
Uppföljning av läkemedel i övergången från barn- till vuxenvård
Registerdata visar att 60 procent av kvinnor och drygt 50 procent av män med adhd-diagnos och läkemedelsbehandling har haft minst ett besök i vuxenpsykiatrin inom ett år efter övergången från barn- och ungdomspsykiatrin. Kvinnor följs upp i högre grad än män, med drygt 10 procentenheters skillnad mellan grupperna. Regionala skillnader kan vara upp till 40 procentenheter (figur till höger).
Uppföljning av pågående adhd-läkemedelsbehandling hos vuxna
Det är knappt 60 procent av vuxna personer med adhd som står på läkemedelsbehandling som får uppföljning inom vuxenpsykiatrin. Det är också något vanligare, 5 procentenheter, att uppföljningen utförs av annan personal än läkare, exempelvis sjuksköterskor (figur till höger).
Diskussion läkemedelsbehandling vid adhd
Socialstyrelsens utvärdering visar att personer i resursstarka områden oftare hämtar ut läkemedel än de i mer utsatta områden. Detta påverkar såväl barn som vuxna och innebär en risk för ojämlik vård och sämre hälsa för vissa grupper.
En särskilt utsatt grupp är personer med både adhd och substansbrukssyndrom, där en låg andel hämtar ut läkemedel trots att behovet är stort. Detta kan försvåra återhämtning och delaktighet i samhället. Små men stabila könsskillnader finns också, där flickor och kvinnor får behandling i något högre utsträckning än pojkar och män.
Slutsatsen är att uthämtning av läkemedel vid adhd inte är fullt ut jämlik, och att tillgången påverkas av faktorer som bostadsort, socioekonomi och kön. För att uppnå jämlik vård krävs att alla grupper får tillgång till behövlig behandling, oavsett bakgrund.
Tydliga skillnader i tillgång till melatoninbehandling vid sömnproblem
Sömnproblem är vanligt vid adhd och autism och behandlas med melatonin. Registerdata visar betydande skillnader i tillgången till sömnbehandling mellan kön och regioner och i viss mån mellan socioekonomiska grupper. Flickor med adhd får oftare melatonin än pojkar. De regionala skillnaderna är stora vilket kan bero på olika behandlingsrutiner och tillgång till specialister. De socioekonomiska skillnaderna är inte lika stora, men barn och unga i områden med goda ekonomiska förutsättningar får i högre grad melatonin än de som bor i områden med stora socioekonomiska utmaningar.
Förändringar i läkemedelsförmånen påverkar också tillgången. Endast barn i åldrarna 6–17 år med adhd omfattas av subvention, medan barn med autism och vuxna inte gör det. Kostnaden kan därför bli ett hinder för vissa familjer, särskilt i områden med lägre socioekonomisk status. Sammantaget innebär detta att möjligheten till sömnbehandling påverkas av faktorer som inte är kopplade till individens behov.
I åldersgruppen 5–9 år har andelen barn med adhd som hämtat ut melatonin ökat med drygt 25 procentenheter från 2015 till 2023. För åldersgruppen 10–17 år är ökningen nästan 30 procentenheter från 25 procent 2015 till 54 procent 2025. Det är en större andel barn i den yngre åldersgruppen (5–9 år) med adhd som hämtar ut melatonin jämfört med den äldre åldersgruppen (10–17 år), skillnaden är 3 procentenheter (figur nedan).
Regionala skillnader i melatoninbehandling för barn med adhd
Det finns både könsskillnader och regionala skillnader i hur ofta barn och unga med adhd hämtar ut melatonin. Flickor med adhd hämtar ut melatonin oftare än pojkar.
Regionala skillnader är stora: andelen barn och unga med adhd som hämtar ut melatonin är nästan 20 procentenheter högre i regionen med högst andel jämfört med regionen med lägst andel (figur till höger).
Socioekonomiska skillnader när det gäller uthämtat melatonin är små. Sedan 2020 har en lägre andel personer med diagnos i områden med stora socioekonomiska utmaningar hämtat ut melatonin. Skillnaden är cirka fem procentenheter.
Melatoninbehandling för barn med autism
Sedan 2015 har uthämtningen av melatonin bland patienter åldern 5–17 år med autism ökat successivt. Ökningen motsvarar drygt 10 procentenheter (figur nedan).
Regionala skillnader i melatoninbehandling för barn med autism
Det finns könsskillnader och regionala skillnader i hur ofta barn och unga med autism hämtar ut melatonin. Flickor med autism hämtar ut melatonin oftare än pojkar. Regionala skillnader är stora: andelen barn och unga med autism som hämtar ut melatonin är omkring 30 procentenheter högre i regionen med högst andel jämfört med den region med lägst andel (figur till höger).
Socioekonomiska skillnader i melatoninbehandling för barn med autism
Andelen barn och unga med autism som hämtar ut melatonin skiljer sig mellan områden med olika socioekonomiska förutsättningar. I områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar är andelen nästan 10 procentenheter högre än i områden med stora socioekonomiska utmaningar. Både den totala andelen uthämtat melatonin och skillnaderna mellan områden har ökat över tid, från 2015 och framåt (figur nedan).
Depression
Om sjukdomen
Depression är en av de stora folksjukdomarna och en vanlig anledning till ohälsa och funktionsnedsättning. Ungefär varannan kvinna och var fjärde man insjuknar i depression någon gång under livet. Andelen vuxna i befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har en pågående depression uppskattas till mellan fem och åtta procent. Överdödligheten är dubbelt så stor som i en jämförbar grupp utan depression.
Svårighetsgraden kan variera från lindrig, med liten påverkan på funktionsförmågan, till svår, med mycket stor nedsättning av funktionsförmåga där psykotiska symtom och hög suicidrisk kan förekomma. Patienter som inte får rätt behandling i tid riskerar att försämras och har en sämre långtidsprognos. Depression innebär också stora samhällskostnader på grund av nedsatt arbetskapacitet och sjukdomsbörda.
Nationellt söker majoriteten av alla vuxna med depression, ungefär 80 procent, vård i primärvården medan cirka 20 procent av patienter med depression vårdas i specialistpsykiatrin. Det finns förmodligen betydande variationer mellan och inom regioner.
Flera målsättningar hos nytt vårdförlopp
Ett vårdförlopp om depression hos vuxna har nyligen arbetats fram inom regionernas system för kunskapsstyrning.[1] Vårdförloppets övergripande målsättning är att vuxna med depression snabbt ska få tillgång till strukturerad bedömning, diagnos och behandling enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer samt bli återställda. Därutöver behöver effekten av behandlingen utvärderas strukturerat och kontinuerligt med bedömningsinstrument under och efter avslutad behandling. Målen ska nås genom att vården är lättillgänglig, samordnad och har hög kontinuitet under hela sjukdomsförloppet samt fungerande övergångar mellan primärvård och specialiserad psykiatrisk vård.
Här används Primärvårdskvalitets indikatorer för att beskriva resultat, främst för riket men i några fall även med jämförelser mellan regioner. Primärvårdskvalitet är framförallt ett lokalt instrument, ett stöd för kvalitetsförbättring för vårdgivare, men data för regioner sammanställs även nationellt. Flera faktorer påverkar hur jämförbara data är för olika regioner. Diagnosregistreringen spelar stor roll och vårdåtgärder som inte är registrerade kan inte fångas, vilket då ger en underskattning av resultatet.
Förekomst av diagnosen depression varierar
De regionala variationerna syns tydligt i diagrammet till höger, som visar förekomst av diagnosen depression på vårdcentral. I riket har närmare åtta procent en diagnos, med en variation mellan regioner från knappt fem till nära tio procent av den listade befolkningen. Det är inte troligt att detta förklaras av skillnader i sjukdomsförekomst i de olika regionerna. Istället pekar resultatet även mot att det finns skillnader i hur diagnosen används och registreras. Både över- och underdiagnostik kan förekomma.
Rekommenderade insatser ges i för få fall
Vårdförloppets rekommenderar somatisk undersökning av patienter med misstänkt depression. Både somatisk samsjuklighet och skadligt bruk av alkohol och andra droger behöver uppmärksammas. Somatisk undersökning förekommer i för få fall - 22 procent av patienterna i riket, och med stora regionala skillnader. Se diagrammet nedan, där ett urval kvalitetsindikatorer visas.
Det föreligger stora regionala skillnader i fråga om vilka behandlingsinsatser som erbjuds patienter som fått en depressionsdiagnos. Följsamheten till vårdförloppets rekommendationer varierar mellan regionerna, sannolikt på grund av varierad tillgänglighet till rekommenderade insatser. De största skillnaderna finns för psykologisk behandling, som i riket ges till 26 procent av patienterna med nydiagnostiserad depression, enligt Primärvårdskvalitet.
Enligt vårdförloppet ska patienter med misstänkt depression påbörja behandling inom 14 dagar. Patienter med depression ska erbjudas ett strukturerat omhändertagande, med samordning mellan de professioner som är aktuella, samt kontinuerlig uppföljning. Patienter med läkemedelsbehandling skall följas upp 6 månader efter remission (att depressionssymtomen gått tillbaka) för ställningstagande till fortsatt vårdplanering. Detta för att undvika att patienter behandlas med läkemedel utan att indikation längre föreligger. Knappt hälften av patienterna med nydiagnostiserad depression har antidepressiv läkemedelsbehandling, 48 procent.
Vid nydiagnostiserad depression får 52 procent en ny kontakt inom sex veckor, med en spridning mellan regioner från 28 till 64 procent. 27 procent av patienter med nydiagnostiserad depression får ett återbesök inom sex till tolv månader efter behandlingsstart med antidepressiva läkemedel, med klar variation mellan regionerna. Summeringsvis finns det stora regionala skillnader när det gäller uppföljning av patienter med depression i primärvården, liksom en stor förbättringspotential.
Det finns idag ingen möjlighet att följa i vilken utsträckning som enheterna följer vårdförloppets rekommendation om att använda strukturerade skattningsinstrument för diagnostik, bedömning av svårighetsgrad samt för uppföljning av behandling. En resultatindikator har formulerats för att mäta förbättring hos patienter med ny depressionsepisod. Användning av skattningsinstrument skulle förbättra kvaliteten i uppföljning av behandlingen, såväl läkemedelsbehandling som psykologisk.
Diskussion
Det är för tidigt att värdera effekterna av vårdförloppet, men en förhoppning är att det ska införas på ett ordnat sätt i samtliga regioner, och att GAP-analyser i samband med införandet ska leda till utvecklingsarbete lokalt, regionalt och nationellt.
Det finns stora regionala skillnader i vården av depression och i regionernas följsamhet till det nationella vårdförloppet. Tillgängligheten till vård enligt rekommendationerna är idag ojämlik i primärvården.
Det behövs ökad tillgänglighet till psykologisk behandling. Regionerna bör fokusera mer på stegvisa insatser, implementering och utveckling av internetbaserade behandlingar och andra digitala verktyg. Det behövs också införas rutiner och processer för strukturerad läkemedelsuppföljning 6 månader efter att patienten är i remission (återställd från depression).
För bättre uppföljning behövs differentierade åtgärdskoder som är anpassade till stegvis vård för psykologisk behandling, där psykoedukation och vägledd psykologisk behandling är den insats som många patienter erbjuds.
Strukturerade skattningsinstrument bör användas för diagnostik, bedömning av svårighetsgrad, samt för uppföljning av behandling. Resultatindikatorer behövs för att kunna följa upp behandlingsresultat för den enskilde patienten, men även på enhet, region och nationellt.