Nationellt programområde Medicinsk diagnostik

Det nationella programområdet (NPO) medicinsk diagnostik har ett brett uppdrag inom sjukvården och omfattar följande kunskapsområden: mikrobiologi, klinisk kemi, klinisk fysiologi, radiologi, nuklearmedicin, transfusionsmedicin, klinisk immunologi, klinisk genetik samt klinisk patologi och cytologi.

De funktioner som NPO medicinsk diagnostik företräder behövs och används av alla delar av vårdsystemet.  

De kunskapsområden och metoder som inkluderas i medicinsk diagnostik berör de flesta individer. Förutom ren diagnostik av patienter som söker vård används metoderna för identifikation av riskgrupper, screening, klassificering, behandling och uppföljning. 

Diagnostiska metoder utvecklas mycket snabbt. Drivande faktorer är digitalisering, artificiell intelligens, teknik och apparatutveckling, genomik, bildbehandling, informatik samt behov av standardisering.

NPO medicinsk diagnostik verkar för jämlik evidensbaserad diagnostik inom adekvat tid, gemensamma kodverk samt standardiserade undersökningssvar. Medicinsk diagnostik deltar även i utformandet av kunskapsstöd inom sjukvården där diagnostiska metoder används.

En patolog bedömer utseende och egen­skaper på vävnader, som används för att identifiera olika sjukdomstillstånd. Digital patologi innebär att vävnadssnitten kan omvandlas till digitala bilder med hjälp av objektsskannrar. Tillsammans med tillhörande digitaliserad laboratorie­information, kliniska uppgifter och fråge­ställ­ningar kan patologen utföra digital diagnostik.

Den totala utredningstiden beror på hur långa del-ledtiderna är inom varje utred­nings­steg. Ökad implementering och kunskap inom digital patologi kommer att förändra laboratorieverksamheten och öka nationell samverkan. Det finns fortfarande många utmaningar men digital patologi ger förutsättningar för en effek­tivare patologiprocess.

Det finns olika målvärden gällande ledtider för olika diag­noser och ingrepp, beroende på hur viktigt det är för efterföljande behandling.

I grafen framgår ledtiderna för fem utvalda cancerdiagnoser i åtta regioner (Region Gävleborg, Region Halland, Region Jönköpings län, Region Kalmar län, Region Kronoberg, Region Västernorrland, Västra Götalandsregionen och Region Örebro län). Mediantiderna står sig väl i förhållande till målvärdena för respektive diagnos. Det finns samtidigt en stor spridning runt media­nen för de två största diagnoserna, hudme­la­nom och tjock- och ändtarmscancer.

Datakälla: Nationell genomlysning av patologi, RCC 2024

Alla regioner klarar inte målvärdena för olika ledtider. Detta kan bero på att regionerna har olika förutsättningar utifrån en rad aspek­ter, som till exempel kompetens­försörjning, infrastruktur och digitaliseringsgrad. Digital patologi kan bidra till snabbare och säkrare patologisvar genom att möjliggöra ett mer flexibelt och effektivt arbetsflöde, ett bättre resurs­utnyttjande samt en ökad samverkan.

Det saknas idag en möjlighet att föra över, dela och jämföra patologiinformation på ett strukturerat och enhetligt sätt mellan olika vårdgivare och system. Detta kan i sin tur bidra till regionala skillnader och en ojämlik tillgång för patienterna beroende på vilket labora­torium som bedömer deras prover. För att säkerställa en jämlik tillgång har en nationell vägledning för digital patologi tagits fram. Vägledningen kommer att stödja en effektiv implementering av digital patologi genom hela laboratorieflödet, från skanning till arkivering. Under tiden som arbetet har pågått har antalet laboratorier som har påbörjat eller slutfört implemen­tering av digital patologi ökat i antal.

Digital patologi är i nuläget infört inom de verksamheter som efterfrågar tekniken och har de resurser som krävs. Inom andra verk­samheter har man avvaktat med att införa, eller har infört det inom begränsade delar då fullt införande medför relativt om­fattande kostnader för teknik och datalag­ring samt stor omställning av arbetssätt. För ett effektivt och patientsäkert införande krävs nationell samordning där varje verksamhet ges rätt förutsättningar. Digital patologi kommer att öppna upp möjligheterna för ett brett utbyte av erfarenheter och kompetens som bidrar till forskning, utveckling samt bättre diagnostik genom olika samverkansformer på nationell och inter­nationell nivå.

Digital patologi möjliggör införande av AI-stöd vid diagnostik och underlättar därmed processen från diagnostik till val av behandling. Digital patologi kan hjälpa till att påskynda utvecklingen av AI inom patologi vilket ger en mer effektiv och patientsäker diagnostik.

Även nya arbetssätt och flöden kan imple­men­teras genom ett systematiskt och genom­tänkt införande av AI.

Blodtransfusion är en viktig behandling inom stora delar av sjukvården, akut livräddande vid blödning, som substitution vid blodbrist eller i samband med en operation. Vid en blodtransfusion förs nytt blod in i kroppen. Blod som används vid blodtrans­fu­sioner kommer från personer som har gett blod vid blodcentraler runt om i Sverige. 

Blodkomponenter ska ges enligt dokumenterade indikationer och riktlinjer med syfte att minska patienternas mortalitet, morbiditet och transfusionsrelaterade komplikationer samt tillse att ej nödvändiga blodtransfusioner undviks.

Även om blodanvändandet har minskat de senaste femton åren från 52 enheter erytrocyter (röda blodkroppar) per 1 000 invånare år 2010 till 31 enheter per 1 000 invånare år 2024 ges i Sverige, av oklar anledning, fler erytrocyttransfusioner per invånare jämfört med andra länder med liknande hälso-och sjukvård.

Nationella transfusionsriktlinjer i Sverige har hittills endast delvis funnits och indikationer för erytrocyttransfusion varierar kraftigt mellan både regioner, sjukhus och ordinerande läkare.

En arbetsgrupp inom NPO medicinsk diagnostik arbetar nu fram en vägledning för implementering av genomtänkta nationella transfusionsstrategier i syfte att optimera vården av patienter som kan behöva blodtransfusion.

Under 2024 gav 186 178 personer blod eller plasma. Det finns en svagt nedåtgående trend i antalet aktiva givare av blod eller plasma i Sverige de senaste åren.  2019 var genom­snittet i Sverige cirka 20 givare per 1 000 in­vå­nare och 2024 var det cirka 18 per 1 000 invånare. Vidare är det stor skillnad mellan sjukvårdsregionerna:

Norra sjukvårdsregionen och Mellansverige (tidigare Uppsala-Örebro) hade cirka 21 aktiva givare per 1 000 invånare 2024, medan Stockholm endast hade 15.

Det behövs en större till­gång till blod i storstadsregionerna där en stor del av befolkningen bor och där univer­sitets­­sjukhusen bedriver specialistsjukvård.

Blodförsörjningen styrs i dagsläget på regio­nal nivå och det saknas nationell överblick och samordning.

För att behovet ska matcha tillgången och för att den regionala ojämlikheten ska minska krävs samverkan mellan regionerna. En del i det arbetet är att skapa förut­sättningar för att dela data nationellt, att antalet blodgivare ökar nationellt samt att blodgivare kan ge blod på andra platser än i sin egen region. Detta är endast möjligt om rätt infrastruktur finns på plats och att till­gången till blod kan anpassas efter behovet, och att det finns kapacitet att skala upp verksamheten vid katastrofer.

Den nuvarande strukturen för Sveriges blodför­sörjning försvårar förutsättningarna att skapa en nationell strategi för blodförsörjning. Därför har Social­styrelsen gjort bedömningen[1] att det skulle behövas en nationellt centraliserad och fristående blodverksamhet i Sverige.

[1] Socialstyrelsen, En stärkt blodverksamhet, 2024