Nationellt programområde Njur- och urinvägssjukdomar

Nationellt programområde (NPO) för njur- och urinvägssjukdomar är en del av kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvård. Inom programområdet utarbetar vi kunskapsstöd för njurmedicin och benign urologi. De maligna sjukdomarna inom urologin hanteras av NPO cancer.

NPO njur- och urinvägssjukdomar har för närvarande fyra nationella arbetsgrupper (NAG) som ansvarar för varsitt insatsområde:

Arbetet i NAG är kontinuerligt och revision av kunskapsstöden görs återkommande när kunskapsläget förändras.

För att kunna följa upp effekterna av insatsområdena är det viktigt att redovisa de resultat som hälso- och sjukvården når. Inom njurmedicin finns Svenskt Njurregister som är ett kvalitetsregister som täcker stora delar av njurmedicinsk specialistvård. För benign urologi saknas ett nationellt kvalitetsregister men ett kvalitetsregister för njursten är under uppstart. I väntan på att kvalitetsregistret för njursten ska kunna förse oss med data så använder vi oss av andra källor såsom Socialstyrelsens hälsodataregister. 

Julia Wijkström, ordförande NPO njur- och urinvägssjukdomar

Kronisk njursjukdom definieras som förekomst av onormala förändringar i njurarnas struktur och/eller funktion som funnits i mer än tre månader. Sjukdomen kommer ofta smygande och har ett långsamt förlopp, men akut försämring förekommer.

Kronisk njursjukdom klassificeras utifrån stadieindelning av glomerulär filtrationshastighet (GFR), grad av albuminuri och orsak till njursjukdomen. Ungefär 10% av befolkningen uppskattas ha kronisk njursjukdom av något slag, varav ca hälften har en tydligt nedsatt njurfunktion (GFR <60 ml/min/1,73 m2). Orsakerna till kronisk njursjukdom är många men nedan anges de vanligaste orsakerna till framskridande njurskada och försämring av kronisk njursjukdom:

Hypertoni (högt blodtryck)

Diabetesnefropati (diabetisk njurskada)

Ateroskleros (åderförfettning)

Glomerulonefrit (njurinflammation)

Polycystisk njursjukdom (autosomal dominant polycystisk njursjukdom)

Riktad screening rekommenderas vid diabetes, hypertoni, ateroskleros och efter nefrektomi.

Kronisk njursjukdom utgör en betydande sjukdomsbörda i befolkningen bland annat genom den markanta riskökningen för hjärt-kärlsjukdom som kronisk njursjukdom är associerad med och globalt sett utgör kronisk njursjukdom en av de 10 vanligaste dödsorsakerna. Njursjukdom i slutstadiet innebär behov av dialys och njurtransplantation som är krävande behandlingar förenat med stor påverkan hos patienterna.

De senaste åren har sett en betydande utveckling av nya läkemedel som kan sättas in i de olika stadierna för kronisk njursjukdom, en utveckling som förväntas fortgå.

Det sker också en utveckling av läkemedel som behandlar orsakerna till kronisk njursjukdom t.ex. behandling av glomerulonefriter.

I Sverige har nyinsjuknandet av dialys- eller transplantationskrävande njursjukdom under de senaste åren varit stabilt liksom antalet dialyspatienter. Över tid ser vi dock en ökning av antalet njurtransplanterade patienter. Förhoppningen är att nya och kommande läkemedelsbehandlingar kan minska antalet patienter med njursjukdom i slutstadiet samt även minska förekomsten av hjärt-kärlsjukdom hos patienter med kronisk njursjukdom. 

En stor andel av patienterna vårdas inom primärvården där Primärvårdskvalitet registrerar data. I fallet med njursjukdom finns en viss underdiagnostik för njursjukdomar. Huvudorsakerna till detta är att patienterna inte registreras om de inte diagnossätts som njursjuka vid besöken, att blodtryckskontroll och njurfunktionsprov är tagna utanför den direkta och specialiserade njursjukvården och att utlämnande av data om laboratorieprover och diagnossättning varierar mellan regioner. 

För den specialiserade vården har Svenskt njurregister indikatorer för uppföljning av insatta behandlingar.

Blodtrycksreglering är av stor vikt för att minska risken för progress av såväl njursjukdom som hjärt-kärl sjukdom. Målblodtrycket för de flesta är mindre än 130/80. I första hand används läkemedel som påverkar Renin-Angiotensin-Aldosteron systemet så kallad RAAS blockad för att minska graden av albuminuri (protein i urinen). Det är viktigt att man kommer in med behandling tidigt i sjukdomsförloppet för att minska progressionen av njursjukdom. De indikatorer vi därför valt att fokusera på berör detta område såväl inom primärvården som inom den specialiserade njursjukvården.

Ett nationellt vårdprogram, Kronisk njursjukdom - tidig upptäckt och behandling, är framtaget 2022 och uppdateras kontinuerligt.

Kronisk njursjukdom behandlas ofta i primärvården tills dess att tillståndet progredierar. Syftet med behandling är att bromsa försämring av njurfunktion samt förebygga och minska risker för hjärt-kärlsjukdom.

Sänkt njurfunktion är viktigt att upptäcka för att om möjligt förhindra försämring, minska risk för kardiovaskulär sjukdom och för att anpassa läkemedelsbehandling. I gruppen äldre patienter finns en stor variation i grad av komorbiditeter, känslighet för biverkningar och förväntad överlevnad vilket påverkar behandlingsval. Beslut om njurskyddande behandling måste därför individualiseras i högre grad än för yngre patienter. Därför inkluderar de flesta indikatorerna endast personer under 80 år.

Indikatorerna från Primärvårdskvalitet omfattar följande indikatorer för kronisk njursjukdom:

PVQ Njursvikt Nj01<80 år: Andel patienter under 80 år med måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 60) och som har diagnos kronisk njursjukdom

PVQ Njursvikt Nj01Alla: Andel patienter som har kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 30) och som har diagnos kronisk njursjukdom

PVQ Njursvikt Nj02: Andel patienter under 80 år med måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 60) som har kontrollerat albuminuri

PVQ Njursvikt Nj03: Andel patienter under 80 år med måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 60) som har blodtryck ≤ 130/80

Att en patient fått diagnosen kronisk njursjukdom är ett tecken på att den nedsatta njurfunktionen har uppmärksammats.

Nj01<80 år mäter patienter under 80 år med måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 60) som har diagnos kronisk njursjukdom och Nj01Alla mäter andel med kraftigt nedsatt njurfunktion (GFR < 30) som har diagnosen.

Nedsatt njurfunktion i kombination med albuminuri är en stark riskfaktor för hjärtkärlsjukdom varför kontroll av albuminuri är av stor vikt (Nj02).

Blodtrycksreglering är också viktigt (Nj03) vid nedsatt njurfunktion.

Mätperioden för samtliga diagram avser januari 2026 och omfattar samtliga regioner.

Stenar i övre urinvägarna utgörs av njur- och uretärstenar, men benämns i dagliga tal oftast som enbart njursten. Stenar i övre urinvägarna bildas till följd av utfällning av saltkristaller och aminosyror i urinen. Stenbildning är avhängig balansen mellan främjande och inhiberande faktorer. Till de tidigare hör en övermättnad av kalcium, oxalat och fosfat, medan de viktigaste av de senare är citrat och magnesium. De viktigaste riskfaktorerna för att bilda njursten är ett lågt vätskeintag och övervikt.

Stensjukdom i de övre urinvägarna är en vanlig åkomma. Risken att få ett njurstensanfall någon gång under livet har beräknats till

5-15 %. I Sverige, liksom i övriga västvärlden, ökar incidensen för akut stenanfall och är för närvarande 1,4–1,8/1000 invånare och år. Vanligast är att man får sin första sten i 30–40 års ålder och åkomman är tre gånger vanligare hos män än hos kvinnor.

Det vanligaste symtomet vid uretärsten är plötsligt insättande, intensiv, intervallartad, krampliknande flanksmärta med utstrålning mot rygg eller ljumske. Symtomen vid stenar i njurarna är mer diffusa, och utöver värk är det inte ovanligt med återkommande urinvägsinfektioner och blod i urinen.

Akut utredning vid misstänkt njurstensanfall innefattar radiologisk diagnostik och provtagning av blod och urin.

Vid radiologisk undersökning föredras röntgen (datortomografi/DT) för urinvägsöversikt medan provtagning syftar till att utesluta infektion och njurpåverkan.

För uretärstenar som är större än 6 mm avgår mindre än 50% spontant och dessa behöver nästan alltid behandlas, medan stenar mindre än 4 mm ofta avgår av sig själv. Asymtomatiska stenar i njurarna behöver inte alltid åtgärdas, även om profylaktisk behandling kan övervägas för stenar större än 6 mm.

Aktiv behandling av njur- och uretärsten utförs huvudsakligen med tre olika typer av ingrepp och som registreras på följande KVÅ-koder:

Endoskopisk laserlitotripsi via uretären (RIRS/URS). KVÅ: KAE12 (RIRS) och KBE12 (URS)

Stötvågslitotripsi (ESVL). KVÅ: KAT00 (vid njursten) eller KBT00 (vid uretärsten)

Perkutan nefrolitektomi (PCNL). KVÅ: KAE11

Behandlingsval styrs av en rad faktorer, av vilka stenens storlek och läge är de viktigaste. Antalet behandlingar, både i absoluta och relativa tal, har ökat under de senaste 20 åren. Orsaken därtill är inte helt klarlagd, men det rör sig sannolikt om en kombination av en ökad incidens och förbättrade behandlingsmetoder, inte minst utvecklingen av laserlitotripsi.

Det är viktigt att känna till att risken för njurskada är relaterad till graden av obstruktion. Vid höggradig obstruktion föreligger risk för permanent njurskada redan efter 2 veckor. Risken ökar vid samtidig infektion och grad av akut njurpåverkan, och i extrema fall kan njurskada inträffa redan inom några timmar. Dessa fall kräver akut avlastning av de övre urinvägarna med nefrostomi eller inre stent i kombination med antibiotikabehandling.

Återfallsrisken för njursten är hög, så mycket som 50 % inom en 10-årsperiod. I gruppen av s.k. stenbildare skiljer sig emellertid risken åt mellan patienter som kanske bara drabbas av en till två stenepisoder under sina liv till de patienter som har återkommande anfall. För denna grupp med hög risk rekommenderas profylaktisk behandling. Behandlingen utgörs av riktade livsstilsförändringar och läkemedel vilka bestäms utifrån förekommande stentyp och urinsammansättning. Några nya läkemedel har inte utvecklats under de senaste decennierna. Trots detta har man kunnat notera en ökad förskrivning av särskilda njurstenspreparat under samma tidsperiod. Sannolikt avspeglar detta ett ökat intresse för förebyggande behandling men också en ökad incidens.

Med bakgrund i stora olikheter över landet i handläggningen av stensjukdom och en bristande samsyn avseende såväl utredning och behandling av profylax togs ett nationellt vårdprogram för sten i övre urinvägarna fram under 2022. Kunskapsstödet omfattar både specialistvården och primärvården.

Ett nationellt kvalitetsregister för övre urinvägskonkrement finns inte tillgängligt. Arbetet med att utforma och starta ett register pågår.

I frånvaro av ett nationellt kvalitetsregister har data hämtats från Socialstyrelsen patientregister och Försäkringskassans statistikdatabas för sjukskrivningar relaterade till sten i njure och uretär (urinledare). 

För behandling av sten i övre urinvägarna finns huvudsakligen tre olika typer av behandlingar, det vill säga tre behandlingsmodaliteter: 

Stötvågslitotripsi (ESVL), retrograd endoluminal laserlitotripsi i uretär respektive njure (URS/RIRS) eller perkutan nefrolitektomi (PCNL).

Valet av modalitet är avhängigt en rad faktorer av vilka stenens storlek och läge i övre urinvägarna är de viktigaste. Rekommendationer om val av metod är i första hand baserat på effektivitet angivet som graden av stenfrihet relaterat till antalet behandlingar, men också på risken för komplikationer och tilläggsåtgärder såsom postoperativt behov av avlastning av urinvägarna och ytterligare operationer. 

Vid behandling av de allra flesta stenar står valet mellan URS/RIRS och ESVL. Vid större och hårdare stenar, liksom för kraftigt överviktiga patienter är URS/RIRS förstahandsvalet. För stenar över 2 cm är PCNL förstahandsvalet.

Det ideala förhållandet mellan modaliteterna går sannolikt inte att fastslå, däremot pekar en alltför stor avvikelse mot genomsnittet en bristande tillgänglighet till endera metoden.

Nedanstående figurer visar antalet behandlingar per modalitet och behandlingar per 100 000 invånare för URS, RIRS och PCNL i respektive region under 2024. Operationerna är gjorda både inom sluten- och/eller specialiserad öppenvård.

Resultaten kan tala för ett behov av centralisering av PCNL-verksamheten. Även för URS/RIRS föreligger det en relativt påtaglig skillnad, vilket till en del kan bero på en skillnad i användningen av ESVL, men också på att det föreligger en faktisk variation i tillgång till dessa behandlingsmodaliteter i de olika regionerna. Uppgifter om ESVL-behandling är utelämnade i denna redovisning då inrapporterade siffror inte är tillförlitliga, sannolikt till följd av en omfattande underrapportering.

Störst är risken att få en första symtomgivande njursten i 30- till 40-årsåldern. Till skillnad från andra urologiska åkommor är njursten därmed en diagnos som ofta drabbar människor i yrkesverksam ålder. Sjukfrånvaro till följd av njurstensanfall är ofta kortvarig. Tiden med sjukskrivning ökar emellertid om behandling med nefrostomi eller uretärstent sätts in.

Ökade sjukskrivningstal pekar sannolikt på ett behov av att förbättra och effektivisera omhändertagandet av denna patientgrupp. En ökad följsamhet till vårdprogrammet, inte minst i valet av effektivaste behandlingsmetod samt rekommendationen om behandling av uretärsten inom två veckor från diagnos, kan förväntas leda till minskade sjukskrivningstal. Det finns starka skäl att fortsatt följa utvecklingen. 

Försäkringskassans data över Utbetald sjuk- och rehabiliteringspenning efter diagnos N20 Sten i njure och uretär (urinledare) visar att det totala antalet sjukskrivningsdagar mätt i nettodagar har ökat under åren 2013-2025 med en stabilisering kring 40 000 nettodagar om året. En ökning kan ses för 2025 till cirka 43 000 nettodagar jämfört med 40 000 år 2024.

Njurar kan transplanteras både från avlidna och levande donatorer. En njurdonation från en levande donator innebär att en svårt njursjuk person får en frisk njure. Släkting eller annan person som står mottagaren särskilt nära kan vara njurdonator.

Om det finns särskilda skäl kan annan person vara donator, till exempel inom njurbytesprogram och vid anonym donation.

Jämfört med transplantation från avliden donator finns det vissa fördelar med transplantation från levande donator.

Vid levande njurdonation kan transplantationen planeras till ett utvalt datum, detta ger goda möjligheter till optimerad planering.

Det är möjligt att genomföra transplantationen innan det blir nödvändigt att påbörja dialysbehandling. Utredningen av donatorn säkrar att organkvaliteten är mycket god och den korta ischemitiden gör att njuren har de bästa förutsättningar att fungera bra både på kort och lång sikt.

En levande njurdonator måste vara frivillig, väl informerad om tänkbara risker och komplikationer, frisk och ha en bra njurfunktion.

Alla potentiella levande njurdonatorer måste genomgå en noggrann medicinsk och psykosocial utredning och det får inte finnas några oacceptabla risker med en njurdonation. En levande njurdonation är en säker procedur och det är ovanligt med allvarliga komplikationer.

Detta innebär dock inte att det inte finns tänkbara risker eller komplikationer och det är av stor betydelse att den potentiella donatorn informeras noga kring detta och ges möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om njurdonation. Riskerna vid donation är främst kopplade till det kirurgiska ingreppet och den postoperativa vården. Komplikationsrisker är framför allt infektioner, tromboser och blödningar. Långtidskomplikationer är få men risken för att få högt blodtryck och sjunkande njurfunktion ökar något. Risken för dialyskrävande njursjukdom är mycket liten, men högre än hos jämförbara friska personer.

Ett kliniskt kunskapsstöd för njurtransplantation med levande donator har publicerats på 1177 för vårdpersonal januari 2026.

Uppföljningsbara indikatorer i kunskapsstödet är:

1. Antal njurtransplantationer per 100 000 invånare med levande givare.

2. Antal/andel njurtransplantationer med levande givare som görs pre-emptive (utan föregående dialysbehandling).

Båda dessa indikatorer följs i denna rapport på Vården i Siffror.

Levande njurdonatorer ska erbjudas kostnadsfri livslång uppföljning var till varannat år på den njurmedicinska enhet som har utrett donatorn. Vid byte av bostadsort hänvisas njurdonatorn till annan njurmottagning. Lokala rutiner varierar avseende typ av besök, till exempel läkar- eller sjuksköterskebesök eller digitalt vårdmöte.

Utöver livslång uppföljning ska även donationen rapporteras till Svenskt Njurregister (SNR) och Scandiatransplant.

Svenskt njurregister har andra indikatorer inom njurtransplantation tillgängliga som kan beställas av registret.

Antalet genomförda njurtransplantationer med levande donatorer (LD) har i Sverige de senaste åren varit minskande.

Mellan 2014-2025 sjönk antalet LD-transplantationer från 1,6 till 1,08 per 100 000 invånare, i antal genomfördes 151 LD-transplantationer år 2014 och 115 LD-transplantationer 2025. Andelen njurtransplantationer med njure från levande donator utgör nu ungefär en knapp fjärdedel av alla njurtransplantationer. 

Transplantation av njure från en levande donator kan många gånger göras pre-emptive, det vill säga innan dialysbehandling behöver inledas hos mottagaren. Människor som får en förebyggande eller tidig transplantation får sin njure när hälsan generellt är bättre, vilket ökar chanserna och förmågan att hålla sig friskare och leva längre.

Antalet pre-emptive LD-transplantationer av njure har under 2014-2025 legat stabilt omkring 0,30-0,40 ingrepp per 100 000 invånare.

Avseende könsfördelning gäller att andelen män som genomgår åtgärden är 2/3 och andelen kvinnor 1/3, vilket är densamma som andelen av respektive kön som totalt sett behandlas med någon form av njurersättande behandling. Fördelningen av antalet njurtransplantationer mellan könen har i stort sett varit konstant under denna tid.

I Sverige utförs njurtransplantationer på något av landets fyra transplantationscentra: Akademiska sjukhuset Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset Göteborg och Skånes Universitetssjukhus Malmö.

Diagrammet nedan visar den kumulativa fördelningen av antalet LD-transplantationer uppdelat på Sveriges fyra transplantationscentra för åren 2014-2025. Förutom 2023 har Göteborg varit det center med flest antal transplantationer i Sverige följt av Uppsala eller Stockholm. Malmö har med undantag för 2018 varit det transplantationscenter som årligen utfört det minsta antalet njurtransplantationer med levande donatorer.

Bilden visar hur antalet och andelen pre-emptive njurtransplantationer med LD förhåller sig till det totala antalet njurtransplantationer med LD under åren 2014-2025. Andelen pre-emptive njurtransplantation har legat på mellan 30%-40% av det totala antalet njurtransplantationerna med levande donatorer under perioden.

Resultaten visar att andelen pre-emptive njurtransplantationer med levande donator har varit stabil under perioden samtidigt som det totala antalet njurtransplantationer med levande donatorer har minskat.

Nedre urinvägssymtom, eller Lower Urinary tract symptoms (LUTS), är vanligt hos äldre personer. Ungefär 20 procent av Sveriges befolkning är 65 år eller äldre och antal äldre personer kommer att öka betydligt de kommande 30 åren.

Ungefär hälften av alla män får besvär till följd av benign prostatahyperplasi (BPH) och ungefär var fjärde man får behandling någon gång i livet på grund av BPH.

Patientgruppen har väldigt ofta permanent kateter (KAD) eller ren intermittent kateterisering (RIK) i väntan på avflödesbefrämjande operation även om en sådan inte alltid löser problemet. Urinvägsinfektion är den vanligaste vårdrelaterade infektionen och förekommer oftast i samband med behandling med KAD. Mycket kan göras för att undvika vårdrelaterade inläggningar och lidande för dessa patienter.

Risken för vårdrelaterad urinvägsinfektion ökar med cirka tio procent för varje dygn som patienten har KAD. Täta byten av urinuppsamlingspåse och bristande handhygien hos vårdpersonal och patient ökar risken för bakterieinvasion.

En nationell arbetsgrupp har bildats som ska göra en första kartläggning med fokus på primärvården.

I Sverige behandlas årligen över 4000 personer med svår kronisk njursvikt med dialys. Antalet har varit stabilt det senaste decenniet.

Det finns två typer av dialys: hemodialys (HD) och peritonealdialys (PD). Båda kan utföras som egenvård i hemmet, och hemodialys kan även utföras som självhemodialys på en vårdinrättning. Egenvård och hembehandling anses förbättra patientens livskvalitet, vara kostnadseffektiva och minska behovet av vårdpersonal. Trots ambitionen att öka andelen egenvårdande patienter har ökningen varit blygsam.

Andelen som sköter sin dialys i egenvård har bara gått upp från knappt 30 procent år 2008 till cirka 35 procent år 2023. Dessutom finns stora skillnader mellan regionerna med en variation i andelen mellan 20 procent till 60 procent.

Ett vårdprogram för egenvård vid dialys togs fram 2019 av Svenska Njurmedicinsk Förening (SNF), Svensk Njurmedicinsk sjuksköterskeförening (SNSF) och Njurförbundet för att skapa en mer jämlik vård och nationella riktlinjer, men ökningen av egenvård har uteblivit. Många fler skulle kunna klara egenvård vid dialys enligt Svenskt Njurregister (SNR).

Uppdrag En nationell arbetsgrupp ska ta fram ett kunskapsstöd i syfte att öka andelen patienter med egenvård och/eller hembehandling vid dialys. Kunskapsstödet skall riktas mot njurmedicinska enheter inom specialistsjukvården.